Get Adobe Flash player

Ved reisens ende

I dag skal jeg i begravelse. Min nabo gjennom 10 år døde forrige uke. Alt som var ham er borte. Tilbake står de tomme kulissene.

Min nabo ble en relativt gammel mann. Likevel er det trist når noen blir borte. Enken kjemper så godt hun kan. Hun har det nok vanskelig. Personlig synes jeg døden er noe av det vanskeligste med hele livet. Den er brutal og endelig. Faktisk tror jeg ikke det er noe som skremmer meg så mye som nettopp tanken på døden.

Det på miste noen som står enn nær er fryktelig. Bare tanken på å miste nær familie eller venner er vanskelig å håndtere. Likevel har det skjedd og det kommer til å skje igjen. Det er vanskelig å forstå at vedkommende aldri kommer tilbake. Ofte så sitter man igjen med tanker om hva en burde gjort og sagt annerledes. Var jeg nok tilstede for vedkommende?

Døden er med på å sette livet i perspektiv. Man må leve mens man kan. Vi må sette pris og verdsette de vi har rundt mens vi har mulighet. Faktisk så blir døden noe av selve drivkraften i livet. Vi vet vi har vår tilmålte tid. Vi vet ikke hvor lang den blir, men det gjelder å ta vare på den.

Senere i dag skal jeg følge min nabo til graven. Vi har kranglet og vi har vært venner. Jeg kommer til å savne den gamle mannen med den grove stemmen. Han var en fin mann.

Hakkespett

bildelisens

2 Responses to “Ved reisens ende”

  • Jag vet egentligen inte hur det är i Norge. Men i Sverige är döden närmast något tabubelagt. Något som man absolut inte pratar om. Och Sverige lär vara det land i världen där man väntar längst med att begrava sina döda. Jag tycker inte riktigt om den svenska inställningen …

  • Hakkespett:

    Kanskje det er derfor den er vanskelig. Vi snakker ikke om den.

Leave a Reply